Jag är en trogen anhängare av studieromantiken. Fattig och stressad, men njutandes av det lilla i livet. En kopp te, ett kex med marmelad. En hjärna som skärps till och njuter av att få användas till det den är bra på. Varför kommer jag aldrig ihåg den känslan när jag har pluggångest och förtränger det jag behöver göra? Redan efter 10 min sitter jag och njuter och tänker på allt fint som finns runt mig. Jag kommer leva en bit under existensminimum några månader framöver, men det gör ingenting. För jag mår bra. Kom ihåg det nu, emma.
0 had a nice cuppa:
Skicka en kommentar