Och plötsligt hamnade jag här.

Jag blir alltid väldigt drömsk när jag är i skogen. Att se fina hus med underbara trädgårdar hjälper inte direkt till. Jag har tänkt så mycket på mitt framtida liv på sistone, att den här vyn både smärtar och ger hopp. Jag längtar efter att bli klar med alla grubblerier och bara kunna ägna mig åt livet. Men såna som jag blir nog aldrig färdiggrubblade. Det är nog bara att inse. Jag är för lik min far för att kunna bli färdiggrubblad. Så jag låter den här vyn bara vara vacker och inspirerande. Det kommer att bli bra. Så är det bara.